Så här i mellanvalstider kan det vara på sin plats att nyktert reflektera över det samhällssystem vi har, och som oerhört sällan debatteras i sig. Idag är den parlamentariska demokratin inte längre enbart ett samhällssystem, utan kanske främst; en värdegrund.
Även om demokratin i dagens form är oerhört ung, så tvekar den inte att hävda sin historiska signifikans. Den aspirerar till och med på rollen som förmedlare av västerländska arvet genom sitt ideologiska anknytande till antikens Grekland och de stadsstaters demokrati som existerade där. Lite parentetiskt kan man undra vad som passerat under de dryga två tusen år som förflutit mellan dagens demokrati och Greklands antika ”motsvarighet”, och om inte dessa två ”demokratilösa” millennia också konstituerar ett västerländskt arv…
Just i det perspektivet ter sig dagens moderna demokrati en smula pueril; den ser varken sina begränsningar eller inre motsägelse. I perpsektiv mot tidigare system är nämligen dagens demokrati mindre demokratisk om man ser till det reella inflytandet som varje människa förfogar över.
I vår moderna svenska parlamentariska demokrati går vi till val var fjärde år. Men vad är det egentligen vår röstsedel konstituerar? Vad är det vi röstar på?
Varje röstsedel är en lista på förvalda kandidater samlade efter partitillhörighet, dvs efter deras förmodade ideologiska åsikter i olika samhällsfrågor. Dessa åsikter är inte nödvändigtvis kopplade till någon verklig eller dokumenterad kompetens inom gällande område; vi röstar inte på representanter efter hur väl insatta de är i våra samhälleliga processer. Vi röstar på representanter efter hur vi tror att de vill förändra samhället. Man utgår alltså redan vid röstningsprocessen från att samhället kontinuerligt måste omformas efter ideologiska visioner. Vilken vision som skall vara styrmärke beror då på vilka som innehar majoritet.
Denna utgångspunkt innebär en inbyggd och systematiserad konflikt; kampen om röstmajoriteten. I den konflikten får man människor att identifiera sig ideologiskt i motsättning till andra samhällssegment.
Den inneboende konflikten i det parlamentariska systemet får som följd, något paradoxalt, att enhet måste uppnås genom andra medel för att inte motsättningarna skall eskalera i öppna konflikter. Den gradvisa konformismen i parlament och media är en följd av detta. På bara drygt tjugo år har samhällsdebatten gått från att gälla olika ideologiska plattformar till att gälla si eller så många hundralappar kvar i plånboken…
Eftersom dagens demokrati vilar på en så abstraherad grund kan heller inget ansvar utkrävas av våra makthavare. Om en majoritet i riksdagen inte utfaller realiserandet av den lovade visionen så innebär det på sin höjd att samma parti(er) inte blir omvalda. Men för eventuella missriktade eller katastrofala politiska beslut och reformer går inte att utkräva något ansvar, hur mycket lidande de än orsakat. Vem har fått ta ansvar för rivningsivern, miljonprogrammen eller den fallerade svenska skolan? Utkrävandet av ett sådant ansvar är omöjligt i dagens system eftersom vi väljer representanter efter åsikter.
I dagens system kan man inte göra fel, så länge man tycker rätt.
Frånvaron av en process för ansvarsutkrävande har fått som konsekvens att ett nytt samhällssegment växt fram: en ny klass som livnär sig på att tycka rätt.
Man kan därför undra om det vore mindre demokratiskt, i sig, att rösta på representanter med en relevant kompetens kopplade till ett speciellt uppdrag istället för generella åsikter om samhället i stort; en branschorganiserad demokrati.
En sådan demokrati är mindre känslig för den media som spelar en central roll i dagens system och den oproportionerliga, godtyckliga och odemokratiska makt den utövar idag. Den kopplar också det reella inflytandet närmare medborgaren genom att den kopplas starkare till medborgarens vardag.
En sådan demokrati blir uppgiftsorienterad istället för åsiktsorienterad och möjliggör därför en genomgående samhällelig agens.
Ett samhälle styrt genom ett sådant system blir en kraft i tiden.
Kim Petrusson
