Sverige är ett sjukt land. Självuppoffring, pliktkänsla och omtanke om familjen har varit historiska karaktärsdrag hos det svenska folket, men har idag ersatts av det motsatta. Barnen är sekundärprioritet. Individualistiska makar bry sig mer om eget självförverkligande än sina barn och varandra, där framförallt maken har övergett sin maskulina plikt att värna om familj och nation.

En eftermiddag snubblade jag över ett några år gammalt rättsfall, som är väldigt talande för hur det svenska samhället har förändrats till något oigenkännligt.

Berättelsen tar avstamp i ett lesbiskt äktenskap, där den ena kvinnan genomgick ett könsbyte och blev i lagens mening att betrakta som en man. Paret beslutade sig för att skaffa ett barn genom heminsemination, där den s.k. ”mannen” genom faderskapspresumtion räknades som far till barnet. Barnet föddes och fick berättat för sig att hon visst hade en far, den skäggiga damen med testosterontillskott. Bättre kallad ”skäggmamman”.
Efter några år beslutade sig barnets mor, antagligen p.g.a. personliga skäl, att barnet skulle väcka talan i domstol om att ogiltigförklara ”skäggmammans” faderskap. Varför? Jo för att skäggmamman är ju en steril kvinna och kan därför omöjligt vara far till barnet, även om lagstiftaren faktiskt säger att ”han” är en man. Solklart eller hur?
Förvirringen är total för en utomstående, men förvirringen sanktioneras genom en absurd familjelagstiftning och genom en mjäkig attityd, hos det svenska folket, i försvaret av traditionella värden.

Vad domstolen i slutändan beslutade är egentligen ointressant. Desto mer intressant är att fundera över de aktiva val föräldrarna har tagit för att hamna i en sådan situation och varför valen är problematiska, för att inte säga omoraliska.

Man beslutar alltså att på konstgjord väg avla ett barn, utan att reflektera över om det är klokt att barnet kommer att födas in i en familjebildning utan tillgång till en far. Den far som erbjuds är en könsopererad kvinna med testosteronframkallade maskulina drag. Denna ursäkt till far får barnet helt enkelt vänja sig vid att acceptera, för att därefter, helt plötsligt, få berättat för sig att fadern egentligen inte är hennes far p.g.a. att ”han” egentligen är en steril kvinna och därför omöjligt kunde göra hennes mor gravid! Det kommer antagligen inte förvåna någon när barnet i tonåren blir ett fall för psykiatrin.
Floskeln ”stackars barn” är högst tillämplig här.

Det är uppenbart att kulturmarxism och självupptagenhet är ledstjärnan för dessa människor. De har tagit en rad beslut enbart med sitt eget självförverkligande i fokus. De har, med gott samvete, ignorerat plikten gentemot sin omgivning och fortsatt agera egocentriskt vid varje givet tillfälle, utan att överhuvudtaget uttrycka en vilja att sätta sitt barn i första rummet.
Man undrar om de är medvetna i sitt agerande eller bara naiva. Gissningsvis ljuger de för sig själva i stil med: ”Varför kan inte två kvinnor uppfostra ett barn? Det viktiga är väl ändå vår kärlek till varandra” och ”barnet behöver ändå inte en närvarande biologisk far?”

Även om ”regnbågsfamiljer” försöker bli en normativ del av det svenska samhället, måste detta exempel ändå betraktas som något av de mer extrema uttrycken för den dekadens Sverige befinner sig i, dock beskriver det vår samtid väl och visar på det skriande behovet av en genuin opposition.

Källa: Göta hovrätt mål nr T 2656-13.

Categories: 1Artiklar

3 Comments

Christian · 3 april, 2017 at 16:23

Vansinne!

Arne · 11 april, 2017 at 17:31

Menar du att ett barn vars far dör lever i en omoralisk miljö med bara en mor? Eller att vi ska förbjuda skilsmässor så att barnen har både far och mor? Eller att ett barn med en misshandlande far har det bättre än ett barn med två snälla personer där könsrollen är ointressant?

Men framför allt så måste man ju ställa sig frågan vad du har med saken att göra? Du låter som en präst på 1700-talet. Är det vad Nordisk Ungdom står för? Jag tror inte att de nordbor som förde landet ur kyrkans IS-liknande grepp till dagens sekulära samhälle skulle uppskatta den nymoral som du predikar och som gör oss tillbaka till mörkret.

    Emil F · 12 april, 2017 at 14:28

    Arne, Nordisk Ungdom anser att kärnfamiljen är en fundamentalt viktig institution i ett samhälle. Håller du inte med? Att man anser det vara viktigt att skydda barnets rätt till sin biologiska far och mor, är knappast att moralisera över extremfall där föräldrar dör o.s.v.
    Man brukar säga att ovanliga fall gör dålig lag och med ditt resonemang ska vi ha normer som speglar extremfallen, snarare än vad som i största allmänhet är bättre för barnen. Det finns goda exempel där föräldralösa barn har uppfostrats av mor- och farföräldrar, men det betyder knappast att vi ska tillåta 70-åringar att ex. adoptera.
    Men du menar alltså att sättet föräldrarna har agerat på är acceptabelt utifrån ett barnperspektiv?

Lämna ett svar till Emil F Avbryt svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *