Allt för länge har den moderna konsten ockuperat våra offentliga rum. Allt för länge har våra gemensamma utrymmen – som präglar vårt gemensamma samhälleliga liv – fått tjäna som utrymme för narcissistiska själar och subversiva politiska agendor.

Vi är trötta på normkritiken. Vi är nämligen en generation som växt upp med normkritik och vi har upptäckt det infantila i ifrågasättandet per automatik. Vi har upptäckt att normkritiken hos dagens kulturelit är feg. Man vågar bara relativisera – aldrig stå för något. Detta beror på att normkritik har blivit norm. Därmed ä det också den som ifrågasätter mest – och på mest uppseendeväckande sätt som – blir mest ”intressant” i dagens kulturvärld och offentliga debatt.

Det som ifrågasätts och kritiseras är allt som oftast vi: vanligt folk. Vi som lever och upprätthåller de normer som bespottas i vårt offentliga rum, genom den moderna konsten.
Därför har vi också upptäckt ett förakt. Även om enskilda konstnärer och debattörer inbillar sig att normkritik riktas uppåt så är fallet snarare tvärtom. Genom statliga och kommunala finansieringar och etablerade mediers likriktade kulturredaktioner så riktar sig normkritiken neråt. Även om man tar på sig imaginära företrädesroller för diverse minoriteter så har i grunden missförstått sin egen privilegierade plattform.
Man kan även fråga sig om upplägget; när det gäller offentligt finansierad ”konst” i det offentliga rummet: borde inte konsten ifråga gestalta majoritetens preferenser – istället för att ifrågasätta dem?


1 Comment

Nestor · 6 augusti, 2013 at 20:28

För att svara på den avslutande frågan: Nej. Det du tänker på är kapitalistisk, alltså kommersialistisk kultur i stil med Schlager-EM, Let’s Dance, Idol, osv. Konsten ska vara fri, framåtsträvande och ifrågasättande. Lite som Nordisk Ungdom själva resonerade när de tog på sig att komplettera statyn i Örebro med ett eget modernt konstuttryck. Ni försöker bolla med hela tre olika, motstridiga sorters politisk kultursyn samtidigt: den konservativa, som menar att det finns eviga, objektiva skönhetsvärden som bestäms av en sakkunnig elit, den marknadsliberala eller populistiska, som menar att majoriteten ska bestämma hur konsten ska se ut, samt den avantgardistiska, där små och smala intressen ska kunna ta sig rätten att själva skapa offentlig konst genom att spraya på väggar, etc. Sammansmältningen av dessa tre förhållningssätt är av vad jag kan bedöma, hittills inte precis sömfri.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *