Följande är ett resereportage skrivet av en aktivist från Nordisk Ungdom, som efter inbjudan deltagit i minnesdagen för de lettiska legionärerna som stred för sitt folks frihet gentemot ett sovjetiskt terrorvälde, massdeportationer till långväga arbetsläger och en säker död.
Jag lämnar mitt hotellrum i Riga den 16 mars, till en solig vårdag i Riga, och promenerar efter frukost ner till frihetsmonumentet för att möta upp mina lettiska kontakter. De står och delar ut informationsblad tidigt till förbipasserande kring monumentet som är omgärdat av en park på två sidor.
Jag får berättat för mig hur man väljer att ha aktivister som står nära monumentet i parken för att se till att inte några så kallade ”antifascister” ska få möjlighet till att ordna en blockad eller vandalisera på platsen.
I år hade man dock arbetat proaktivt från polisens sida och anvisat plats längre bort ifrån ceremonin för den lilla klick vänsteraktivister och pro-ryssar som väljer att protestera. Det var därför väldigt lugnt på platsen och inga motdemonstranter syntes till.
Dagen börjar officiellt för allmänheten klockan 10.00 i St: Johns kyrka i centrala Riga där allmänheten, högt uppsatta personer ur nationella alliansen, lettiska militären och äldre veteraner från lettiska legionen samlats. Minnesgudstjänst hålls för de fallna legionärerna och tal som anknyter till dem följer i dess spår.
Lagom till klockan 11.00 samlas alla deltagare ur kyrkan och andra som ansluter från annat håll utanför kyrkan för att ställa sig upp i led med banderoller och flaggor med ett stort pressuppbåd som bevakar marschen. Bland pressuppbådet har det kommit in en uppenbar pro-rysk provokatör men som inte ges någon större uppmärksamhet från deltagarna som bibehåller sitt lugn.
Marschen påbörjas och vi går gemensamt mot frihetsmonumentet genom Rigas centrala gator under toner av gamla legionärsånger och patriotiska folksånger som sjungs av deltagarna i marschen. Många nyfikna stannar upp för att lyssna eller ta bilder på marschen, och en del stämmer in i sångerna när vi passerar och vinkar glatt.
Väl framme vid monumentet ställer fanbärarna upp på två rader och marschen passerar mellan de två raderna. Det läggs ner blommor vid monumentet och en stor blomkrans med lettiska legionärernas vapensköld dekorerar dess grund.
Motdemonstranter syns knappt till, ett 20-tal tysta ”antifascister” och pro-ryssar står med plakat som för oss deltagare är oläsliga på grund av avståndet från ceremonin. Den tidigare ”journalisten” som egentligen är pro-rysk provokatör blir påstridig återigen och polisen tar hand om honom för att avlägsna från platsen till omgivningens glädje.
Efter att ha besökt monumentet är det dags att åka ut till Lestene, en kyrkogård där många legionärer är begravda och som många väljer att begravas med sina forna kamrater när de dör. Där håller överlevande legionärer tal tillsammans med nationalistiska präster och högt uppsatta företrädare ur nationella alliansen.
Stämningen är bitvis nedstämd, sörjande, som är att förvänta på en kyrkogård. Runt kanterna av kyrkogården har man satt in enorma lutande plattor där man skrivit in namnen på cirka 18 000 tusen lettiska legionärer och man inser snabbt att det var en väldigt massor av människor som stred och dog för sitt lands frihet.
Där slutar det traditionella ceremonierna och resten av resan innan hemfärden spenderas som gäst och turist i Rigas vackra historia miljöer.
