Klyftorna i samhället ökar. Framförallt ökar klassklyftorna bland landets unga. Skillnaderna mellan arbetslösa och arbetare har aldrig varit större i modern svensk historia.
Med klyftorna kan man skönja än fler alarmerande problem. Kraftigt ökad psykisk ohälsa och kraftigt ökade sociala orättvisor för att nämna något. Faktum är att den psykiska ohälsan har nått sådana höjder att arbetslösheten numera är ett direkt skäl till varför unga svenskar begår självmord. Något som Nordisk Ungdom sedan tidigare har uppmärksammat på bred front när det gäller organisationens traditionsenliga 1 maj firande.
Att de sociala orättvisorna har ökat märks inte minst bland ideella föreningar som arbetar med de mest utsatta i samhället. Stadsmissionen i Stockholm och diakonerna runt om i Malmö medger att trycket har blivit så hårt att mängder med människor numera tvingas stå utan hjälp då resurserna inte räcker till. Sambandet mellan soppkök och arbetslöshet i det som ska föreställa det svenska välfärdssamhället är där vare sig Alliansen vill det eller ej.
Samhället av idag är ingen dans på rosor. Det är snarare en dans på tistlar. Men det funkar inte att peka på symptomen utan att att tala om de bakomliggande orsakerna och lösningarna. Problemet är att vi har ett kapitalistisk systemfel som innebär att rika människor utnyttjar sina medmänniskor för att nå monetära vinster. Lösningen är en nationalistisk ekonomi och folkgemenskap. Men för att överhuvudtaget nå dit måste vi arbeta för en reell och verklighetsförankrad Klassfred.
Klassfred innebär inte att arbetarklassen ska ge upp den rättfärdiga kampen för arbetarrätt. För i nationalismen så går det inte att bortse från kapitalets förtryck av arbetarklassen. Detta förtryck måste bort och kan således inte ursäktas. Men förtrycket av arbetarklassen kan ej heller ersättas genom att ställa klass mot klass. Det enda hållbara alternativet är att reglera och minimera kapitalets makt över folket genom att erbjuda ett ekonomiskt hållbart alternativ där folkets väl går före egennyttan. Sist men inte minst så krävs det en stor attitydförändring i samhället.
Attitydförändringar är inget som kommer av sig själv. Det är små vardagliga insatser som behövs för att visa att det positiva alltid kommer att vara mer värt än det negativa. Just därför byggs den nya solidaritetsrörelsen genom en nationalistisk ungdomsrörelse. För så sant som det är sagt så är ungdomen framtiden och en förändring utan ungdomar är en ohållbar förändring i ett modernt samhälle.
Genom att fokusera på riktiga värden och erbjuda ett alternativ till dagens folksplittring så är ambitionen att ena. Det kvittar nämligen om du är rik eller fattig, ung eller gammal och kvinna eller man. Det väsentliga är att vi gemensamt arbetar för ett bättre samhälle. Ett samhälle där arbetslinjen innebär trygghet istället för otrygghet. Valet är egentligen ganska enkelt. Antingen så väljer man att strida för ett positivt samhälle eller så gör man det ej. Först när denna insikt har slagit rot bland tillräckligt många så är vi ett steg på vägen i vår gemensamma strävan efter klassfred, folkgemenskap, nationalism och demokrati.
Erik Fridén
