Vad är nationalism?

Den här artikeln publicerades för en vecka sedan på Svensk Students hemsida och är väldigt läsvärd. Svensk Student har även andra intressanta artiklar på sin hemsida som helt klart är värd ett besök.

Vad är nationalism?

Likt alla andra ideologier finns det lika många svar på denna fråga som det finns anhängare av begreppet i sig. Ofta uppstår det het debatt över vad nationalism innebär och inte innebär. Problemställningen rör frågan om vad som utgör själva nationen och vilka som ska räknas till denna gemenskap. Här finns en tydlig konflikt mellan det som brukar benämnas kulturnationalism och etnisk nationalism. Kulturnationalismen försvarar och vill utveckla nationen utifrån kulturen som fundament, där ett politiskt territoriums specifika kultur ses som värdefullt och som grundläggande gemenskap. Denna kultur kan vem som helst med lite vilja välja att anamma som sin egen, vilket med lite finare ord brukar benämnas som assimilation. Nationen är för en kulturnationalist en öppen, konstruerad gemenskap utan etniska förtecken. Etniska nationalister ser istället nationen som en exklusivt etnisk, till stor del sluten gemenskap. Det etniska nationsbegreppet är alltså baserat på såväl socialt konstruerade attityder, normer och principer – som en essentiell och biologisk bakgrund. Märk väl att även personer som delar samma nationsbegrepp dividerar i oändlighet om hur bevarandet av denna nation ska ta form. Ska det nationalistiska samhället ha en socialistisk, liberal eller konservativ prägel? Måhända en syntes av alla tre? I detta sammanhang finns också en motsättning mellan det moderna arv som den nationalistiska ideologin idag vilar på och de antimoderna strömningar som ryms under samma namn. Den största skillnaden mellan de två ligger i förhållningssättet gentemot arvet efter franska revolutionen, där mänskliga utopier utgjorde bas för politisk verksamhet. D.v.s. en strävan mot ett blivande samhälle. Antimoderna strömningar har istället vilat på en stringent traditionell världsåskådning där gudsbild, samhällsideal och samhällsorganisation hänger ihop över tid. Ett upphöjande av det själva varandet.

Synen på vilken form det framtida samhället ska ta förändras ständigt utefter tidens gång, och det måste den göra. För de kommande 50 åren kommer inte alls se ut som de senaste 50. Därför är denna artikels syfte inte att förmedla en visionär bild av hur samhället bör se ut, istället kommer texten att cirkulera kring den mittpunkt som i människors liv bestått under historiens gång. Vi vill med denna artikel försöka förmedla den grundläggande antropologiska utgångspunkt som driver oss att engagera oss politiskt utifrån, vad som i vardagligt språkbruk kallas för, en nationalistisk utgångspunkt.

”Nationalism” som begrepp kan härledas från latinets natio vilket betyder ”av samma börd”. Det är utifrån följande utgångspunkt som definitionen av själva nationsbegreppet i denna artikel utgår, vilket implicerar flera antaganden om människan som varelse:

1.   Synen på människan som en världsmedborgare och denna idé som grundläggande, gemenskapsbärande identitet är en social konstruktion som aldrig någonsin observerats som fundament i något samhälle genom historien. Mänskligheten som samhälls- och gemenskapsfundament är endast eurocentrisk retorik. Specifikt, en retorik som endast uttrycks av en ideologiskt övertygad minoritet av politiker samt media- och kulturprofiler. Resten av mänskligheten varken tror eller agerar utifrån påståendet om att ”mänskligheten” skulle utgöra en reell gemenskap.

2.   Individen är en politisk myt, ingen människa är en social atom. Hon upplever sig själv och möter omvärlden som en del av flera sociala sammanhang vars särskilda egenskaper både frigör och begränsar henne. Det ansiktslösa, determinerande kollektivet är likaså en politisk myt – men framförallt en vulgär förenkling. Gemenskap förutsätter konformism till en viss gräns. Den är dock aldrig så pass fullkomlig att den inte tillåter ett visst handlingsutrymme och fri vilja för den enskilde. Totalitär liktriktning är en historisk avvikelse, modern och konstlad. Detsamma gäller tanken på människan som en individuell del av ett abstrakt kollektiv. Värdefulla gemenskaper består av människor med konkreta relationer till sin nästa, där reciprocitet kommer före ett påstått gemensamt intresse baserat på abstrakta idéer.

3.   Människans historia är präglad av tribalism, likaså kommer människan i en oöverskådlig framtid att präglas av tribalism. Vi är i huvudsak ett flockdjur, starkt kännetecknat av etnocentrism. Etnocentrism innebär svågerpolitik med de egna, en stark solidaritet inom den egna gruppen samt en svag gemenskapskänsla med yttre grupperingar. Människans etnocentrism leder även till att vi instinktivt erkänner den gemensamma världsbilden och värdegrunden som ”naturlig”, ”universum”, en objektiv sanning.[1]

4.   Solidaritet, osjälviska handlingar mot de som den enskilde känner verklig empati för, har de factobegränsningar i den mån att den försvagas ju längre bort som fokus riktas från människans konkreta omgivning. Solidaritet är som starkast mellan nära vänner och inom familjer, sedan försvagas incitamentet för spontant osjälviska handlingar generellt ju längre bort från dessa gemenskapsband handlingar riktas. Lokalsamhället, för att nämna ytterligare en gemenskap, har lägre potential att skapa solidariska handlingar än familjen och vänskapskretsen, staten lägre än lokalsamhället, överstatliga gemenskaper lägre än staten etc. Det går inte att fastställa någon lag över hur denna solidariska försvagning uppenbarar sig. Precis som det inte går att fastställa någon lag över hur den enskilda identiteten uppfattas av människan själv, då varje människa innehar en identitet sammansatt av ett unikt lapptäcke av överlappande gruppintressen. Principen om solidaritetens beroende av konkret gemenskapskänsla och gruppintressen är i alla fall giltig, på samma sätt går det att observera solidaritetens bortfall i områden där känslan av gemenskap minskat. Gemenskap är baserat på en sak, uppfattningen om en delad natur som överskrider den individuella existensen.

5.   Etniciteten utgör den grundläggande identitet som generellt definierar hur vi ser på de andra byggstenar som bygger upp vår personliga grupptillhörlighet. Vilket i de flesta fall är ett lapptäcke av flera gruppintressen som konvergerar på olika nivåer. Etnicitet är både socialt konstruerat och innehar en biologisk essens. Socialt konstruerad är den gemensamma historia, myt, världsbild och det språk som tillsammans formar det gemensamma, samt det som för den enskilda människan upplevs som oförändrat genom flera generationer; tradition. Den biologiska essensen är huvudsakligen genetisk – men detta är inte ett faktum som är gemenskapande i sig självt. Gener lägger grunden till den unika och avgränsade grupp av fenotyper, grupper som delar ett någorlunda gemensamt utseende, som existerar inom en viss etnicitet. Det är det distinkta utseendet i kombination med det socialt konstruerade som skapar gemenskapskänsla. Människor tenderar ända sedan barnsben att känna högre empati med människor som utseendemässigt liknar dem själva och deras föräldrar.[2]

6.   Historien och samtiden är inte en fråga om ett samhälle som endast utvecklats utefter konfliksteori eller organismtanken, utan en växelverkande relation mellan dessa principer. Det existerar alltid konflikter mellan olika särintressen inom ett samhälle, men om samhällets värdegrund ska fortsätta att existera krävs det att den erkänns av samtliga särintressen. Alltså kan konflikter existera inom en sluten, gemensamt överenskommen och accepterad gemenskap som tas för självklar. Denna självklarhet är grunden för den gemenskap som överskrider individuella infall och särintressen, grunden för all civilisation. Väldigt få människor kan tänka i banor som totalt saknar referenser till den egna kulturens tankegods och som bryter mot det egna samhällets normer och principer. Ingen människa tänker eller agerar i ett idémässigt vakuum. Denna tendens är anledningen till att kultur kan föras vidare till nästa generation, att kultur överhuvudtaget tillåts existera.

7.   Olika former av identiteter utöver den rent etniska föder också människans behov av att agera likt ett flockdjur. Det kan vara klass, politisk tillhörlighet, religiös anknytning eller varma känslor för ett fotbollslag. För att ett samhälle ska vara tryggt, stabilt, fungera demokratiskt och präglas av en genuin solidaritet – där de övriga ovannämnda grupptillhörligheterna inte tillåts stå i vägen för en samhällsomfattande solidaritet – bör en etnisk identitet utgöra fundamentet för samhällsgemenskapen. Detta då den utgör själva basen för den gemensamma värdegrunden och sätter gränser för hur konflikter ska lösas.

8.   När den etniska identiteten och gemenskapen splittrats likt den medvetet har gjort i Sverige, tar övriga grupptillhörliga delar av människans identitet vid och förstärks. Detta bidrar till problem. För det första leder det till att samhällets gemensamma värdegrund och världsbild öppnas upp för debatt och relativisering. För det andra leder det till att samhället delas in i alldeles för små kluster av särintressen, där alla blir varandras Den andre. Detta leder till en ökning av konflikter och försvagning av samhällelig gemenskaps- och ansvarskänsla.[3] Dessutom har samhällssystemets roll historiskt varit att garantera den egna unika gemenskapen, dagens system verkar motsatt. Gemenskapen är politiskt och medialt styrd, inte organisk, och verkar för att bevara samhällssystemet och dess elit.

Oförmågan att erkänna ovanstående påståenden kombinerat med vurmandet för massinvandring från allt för främmande delar av världen kan komma att få stora, negativa konsekvenser för Sveriges och Europas framtida utveckling. Idag går det redan att skymta uppenbart negativa konsekvenser av den förda politiken, om skygglapparna läggs åt sidan. Nationalism är ingen ideologi och bör inte betraktas som en sådan. Istället vill vi belysa att det som vi i lättvindiga ordalag kallar för ”nationalism” i grund och botten är ett antropologiskt erkännande och ett odramatiskt och självklart inslag i alla människors och samhällens vardag. När denna antropologi inte erkänns eller aktivt motarbetas, likt i dagens Sverige, måste den formuleras i politiska ordalag. Det ”vi-och-dom”-tänkande dagens politiker och journalister ständigt beskriver som potentiellt livsfarligt medföljer, med handen på hjärtat, vissa risker. Men det är inte en attityd som förs fram och introduceras till mänskligheten via ljusskygga politiska krafter. Istället är denna inkluderande och exkluderande attityd ett faktum hos alla människor samt en förutsättning för gemenskap och politik som aktivitet.

Slutligen ska det påpekas att detta antropologiska perspektiv även genererar en universell etisk princip. Priset vi får betala för en pluralistisk värld fylld av biologisk och kulturell mångfald är människans, i många fall negativa och småsinta, etnocentriska tendens. Invändningar mot att betala detta pris kommer automatiskt leda till en mer homogen, steril och mindre estetiskt mångfacetterad mänsklighet. Om någon etisk princip någonsin ska erkännas som universell så är det denna. Och om någonting överhuvudtaget ska fastställas som gemensamt för hela mänskligheten bör det vara vår förmåga att utveckla enskilda och unika uttryck, som en del av olika gemenskaper och grupperingar.

Kim Petrusson & Mikael Andersson.

1. http://www.pnas.org/content/early/2011/01/06/1015316108
2. http://edition.cnn.com/2010/HEALTH/05/27/race.empathy/index.html
3. http://www.abdn.ac.uk/sociology/notes07/Level4/SO4530/Assigned-Readings/Reading%209%20%28new%29.pdf